Djungelvrål

...att solen skiner! Har nyss varit och tränat, Dermot var där som vanligt. Tränade kondition, ska lägga styrketräningen på hyllan ett tag. Har insett att jag inte går ner som jag vill eftersom jag samtidigt tränar muskler vilka väger mer än fett. Så nu är det bara kondition som gäller... Ska till skolan idag och ha föreläsning. I vad vet jag inte riktigt, men det ordnar sig.:) Imorgon ska jag och Micke äntligen på Svansjön förresten, har alltid velat gå på balett och nu kommer de bästa bland de bästa till MIN stad. Såklart man måste gå.:) Torsdag är jag helt ledig! Inget tal överhuvudtaget... eller i alla fall inte för mig. Då är det Överblivna talares klubb, alltså alla som har missat ett eller flera tal. Så då ska jag jobba eftersom jag inte kan jobba på Fredag, för då ska jag ju träffa Hanna. Hon undrade om jag ville följa med och titta på när hon tatuerar sig eftersom jag själv funderar på en tatuering. Eftersom hon är bara en av två människor som jag känner med tatuering och den enda som har erfarenhet av tatuerare här i stan frågade jag ut henne lite en gång och då berättade hon att hon skulle göra en till tatuering och erbjöd mig att följa med.:) Det ska bli kul, kanske jag får blodad tand och vill boka tid direkt för min egen tatuering eller kanske jag blir avskräckt och springer raka vägen hem.:P Kul att träffa Hanna ibland, har ju känt henne sen.. vadå fyran? Och även om vi har bråkat lite fram och tillbaka så klarar vi idag av att ha en vanlig konversation.:P När det nu blir, vi varken pratar eller hörs regelbundet.

På tal om gamla vänner så vill min bästa kompis från skolan, som det verkar, säga upp kontakten med mig. Varför vet jag inte... Om det är för att jag ska träffa Hanna eller för att jag till slut stödde hennes beslut att operera sig. Jag orkar inte bry mig! Varför skulle jag som knappt har någon relation till Hanna alls nu för tiden ens bry mig om att bråka med henne om varför hon opererar sig? Hon är en vuxen kvinna, hon får göra som hon vill och om vi har någon vänskap kvar efter skolan varför blir vi inte glada då hon väljer att ta ett steg i sitt liv då hon förändrar allt. Hon behöver inte bråkas på, hon behöver stöd. För övrigt är jag jätteglad att du har nya vänner. Vad du inte förstår är att det länge har känts som om det bara är de nya vännerna som spelar någon roll för dig, jag har ingen del i ditt liv längre. Jag har känt mig undanskuffad, som en kasserad vän som man bara kan slänga åt sidan. Jag är inte ens värd att hälsa på. Du vill ha uppskattning när du har gjort något bra, jag har försökt att ge det, men det är inte lätt när man inte får något tillbaka. Av den anledningen kanske du också känner det som om jag har stött bort dig, men det är bara för att jag inte känner mig som din bästa vän längre. Jag förstår att mycket av det här har hänt eftersom vi inte längre bor i samma stad och jag tycker att det är jättetrist för de år som vi har varit tillsammans och verkligen gjort ALLT har betytt och betyder fortfarande mycket för mig. Vem annan än du skulle få mig med ut för att träffa killar från nätet? Vem annan än du skulle jag kunna spendera flera Söndagar i rad på  stadens alla lekplatser? Vem annan än du skulle jag ha velat ha den här barndomen med? Ingen.

Jag förstår att vår relation inte är densamma, men måste vi för den sakens skull bråka på varandra och helt stänga dörren? Vi är olika, det är så bara, och vi kommer väl aldrig att ha samma relation som vi hade när vi var små, aldrig att träffas på samma sätt igen. Det är okej att jag inte är din bästa vän längre, det är klart att det är svårt att uppehålla något sådant när man inte träffas så ofta. Men måste vi slänga bort allt vi har haft, gjort, upplevt? Kan vi inte bara acceptera att vi är olika? Även om man inte träffas eller hörs, eller är bästa kompisar längre kan man väl ändå ha en normal relation? Det är upp till dig...

Nu ska jag ta och gå in i duschen. Ha en bra dag!